Var man än befinner sig i livets upp-och nergångar så känns behovet av en strimma av hopp som nödvändigt för att ibland hitta något att hålla fast vid och kunna bygga vidare på. Det kan kännas helt nödvändigt i vissa perioder och ibland "går det bra" ändå. Att söka och kanske hitta sin strimma av hopp, lite mer permanent i tillvaron, kanske kan underlätta. Men kan man och i så fall hur gör man? Tål att fundera kring.

Att känna sig "vilsen i pannkakan" emellanåt är nog tämligen normalt. Om än något obehagligt. 

Rubriken "att vara där man inte är" syftar inte på var man befinner sig geografiskt. Snarare kanske en tanke kring varför vi oftast svarar "tack bra" när någon frågar hur man har det när man t.ex känner av en stor oro för något eller bär på en tung sorg som har en i ett järngrepp. Tål att reflektera över.

Är vår förmåga att fantisera av godo eller kan den vilseleda oss ifrån en verklighet som bör tas "på allvar"?  Men hur allvarligt var det inte när man som barn kunde ha en, eller kanske fler, osynliga vänner. Lite förvirrande ämne att samtala kring. Finns nog inget rätt eller fel.

Det utmärkande för en god ledare är att hen lever som hen lär.  Någon man kan lita på, ha förtroende för och ha som en god förebild. Är det möjligt att bli en god ledare för sig själv och därmed känna att man kan "hasejmedsej".

Hur drabbar en otrohet? Lamslår den eller kan den rent av vara början till ett nödvändigt uppbrott?  

Ibland får man bara acceptera att  hasejmedsej när det kör ihop sig.

Våga stanna upp och tillåt dig att vara i din vilsenhet!

Hur ska man förstå och förhoppningsvis kunna nå varandra i relationen småbarn/föräldrar när uttröttande irritation tar över. I dagens avsnitt berättar och svarar Monika på frågor om sin erfarenhet från den verksamhet där hon varit med och hjälp många att hitta nya hållbara vägar.

De kloka råda man ger borde man väl själv praktisera. Men gör vi alltid det ?

Är sagor för barn ett sätt att ge vägledning för att "hasejmedsej" i livet.

Vad gör vi då vår tillvaro vänds upp och ner på grund av yttre hot? Hur hanterar vi vår oro? Underlättar det om vi samtalar med andra om det?

Vi samtalar kring fenomenet att bli eller vara lojal med sin förövare. Vilka möjliga krafter gör att man kanske t.o.m skyddar den som gör en illa?

Ja vad säger man när hot och världen ser ut som den gör? Kan man överhuvud taget lita och känna sig trygg i något? Vi tänker, funderar och samtalar kring försök att hitta vägar att hitta ett sätt att hantera det som händer.

Dessvärre har vi fått förhinder att lägga ut ett helt avsnitt idag. Men vi har en del att förmedla så lyssna gärna på det vi har att säga.

Hur många gånger har man inte blivit arg och känt stark ilska när man kanske faktiskt är oerhört ledsen. Vad kan man göra för att kanske hinna hejda sig och tänka efter?  Hinner man det? Vi samtalar om tankar kring det.

För vissa av oss är det på gränsen till livsavgörande att "ha kontroll". Kontroll på vadå? Kan det vara så att viljan till att ha kontroll egentligen har en motsatt effekt. Kampen/strävan efter att ha kontroll blir en låsning och att man kanske tappar det man så helhjärtat söker. I vilket syfte ?

Ja var kommer styrkan ifrån? Inte lätt att svara på. Det kan ju faktiskt vara en styrka att våga se sina eventuella svagheter. 

Tänk vad det skrivna ordet kan göra med oss. Beröra på ett eller annat sätt. Uppröra, glädja,ge ideer och mycket annat. Oftast ord skrivna av andra. Men vad händer om vi stannar upp och försöker skriva ner något kring vårt eget mående ?

Vad skaparklyftor och kanske därmed oförstående mellan generationer idag? Går utvecklingen för fort? Talar vi helt olika "språk"? Har vi inte tid att lyssna på varandra? Frågorna är många.