Under Ulrika Eleonora d.y korta tid som drottning år 1719-20 nyadlade hon 182 familjer och upphöjde 48 adelsmän till friherrar och 15 friherrar till grevar. Det var också under Ulrika Eleonoras korta regim som det kungliga enväldet avskaffades och frihetstiden tog vid.

I avsnitt 68 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med historikern Joakim Scherp om massadlingen under Ulrika Eleonara d.y. korta regim. Joakim Scherp är tillsammans med Charlotta Forss aktuell med boken Ulrika Eleonora – makten och den nya adeln 1719-1720.

Ulrika Eleonora d.y hade en nära relation med sin bror Karl XII, men det var ingen självklarhet att hon skulle ta över efter Karl XII:s död i Norge den 30 november 1718. Plågad av sorg efter en älskad bror tvingades hon i allra högsta grad engagera sig makten i en turbulent tid.

I maktkampen efter Karl XII:s död var det möjligt att avskaffa det kungliga enväldet. Vid riksdagen år 1719 avskaffades enväldet, och en ny regeringsform gav stor makt åt råd och riksdag. Detta markerades ännu kraftigare 1720, då Ulrika Eleonora, som efterträtt brodern Karl XII, överlät kronan till maken, Fredrik av Hessen-Kassel (Fredrik I). Denna period när riksdagen fick stor makt kom att kallas frihetstiden.

Men det mest bestående av Ulrika Eleonoras kort tid som regent var alla nya adelssläkter. Hon följde en tradition av nyadling som varit omfattande både under drottning Kristina och Ulrika Eleonoras far Karl XI. Skillnaden mellan Ulrika Elenora och tidigare regenter var att hon adlade så många under bara ett års tid.

De många krigen samt den allt mer omfattande statliga byråkratin krävde nya adelsmän för att fylla behoven av officerare och ämbetsmän. Nyadling var också ett sätt att skaffa sig lojala män i regering samt ståndsriksdagen.

Men svensk statsapparat var präglad av meritokrati och söner till grevar kunde få sig omsprungna av karriärssugna ofrälsemän som i klättringen mot toppen fick ett adelskap på vägen.

Bildtext: Drottning Ulrika Eleonoras kröning i Uppsala domkyrka den 17 mars 1719, målad av Johan Henrik Schildt. Kröningen markerade början på hennes korta, men betydelsefulla regeringstid i en tid av politisk omvälvning i Sverige. Källa: Johan Henrik Schildt – Drottning Ulrika Eleonoras kröning i Uppsala domkyrka (1719), Museumslandschaft Hessen Kassel. Public domain.

Musik: Gloria In D Major (Rv 589) – Qui Sedes Ad Dexteram Patris (Allegro), Soundblocks Audio

Bild Fredrik I, 1676-1751, konung av Sverige och hans gemål Ulrika Eleonora d.y., 1688-1741, drottning av Sverige, Konstnär: Georg Engelhard Schröder

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När det brittiska imperiet var som störst år 1920 sträckte det sig över alla världens kontinenter och omfattade nästan en fjärdedel av jordens yta. Det var ett system av kolonier, protektorat och territorier som i storlek bara har överträffats av Mongolväldet.

Storbritanniens koloniala historia startade på 1500-talet, nådde zenit i början av 1900-talet och består idag av en handfull territorier runt om i världen där invånarna valt att fortsätta vara brittiska undersåtar.

I reprisen av avsnitt 66 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, som har skrivit ett femtiotal böcker, både fack- och skönlitteratur. Han är aktuell med ljudboken Brittiska Imperiet – Uppgång och fall på Historiska Media. Han har också skrivit Englands historia i två volymer.

Irländarna var de första att drabbas av britternas hårdhänta kolonialism där dagens konflikt på Nordirland är en direkt följd av tidigare generationers missgrepp. I slutet på 1600-talet hade engelsmännen upprättat kolonier i Nordamerika och på öar i Karibiska havet samt etablerat handelsutposter i Asien och Afrika.

Den tidiga koloniseringen av Indien skedde via handelsbolag. I brittiska Indien övertog staten kontrollen 1858, efter att East India Company hade misslyckats med att slå ned sepoyupproret.

Under Berlinkonferensen 1884–85 delades Afrika upp mellan Europas stormakter. Britterna strävade efter ett sammanhängande kolonialrike ”från Kap till Kairo”, för att binda samman Kapkolonin i söder geografiskt med Egypten.

De nordamerikanska kolonialisterna förklarades sig fria från moderlandet redan år 1776. Den för imperiets viktigaste kolonin Indien år 1947, medan de afrikanska kolonierna främst frigjorde sig under 1960-talet. För Hong Kong dröjde det ända till år 1997.

Det viktigaste arvet är engelska språkets utbredning och ohotade position som världens främsta lingua franca. De negativa konsekvenserna av den hårdhänta brittiska kolonialismen lever vi fortfarande med i form av instabila länder i Mellersta Östern, etniska konflikter i Afrika och utbredd underutveckling. Det brittiska imperiet institutionaliserade rasism och drog sig inte för att stötta opiumsmugglare i Kina eller uppfinna koncentrationsläger i södra Afrika för att försvara sina anspråk på världen.

Grunden för imperiet var britternas överhöghet på haven och deras industriella styrka. Britternas kraftmätning med Nazityskland under andra världskrigets tömde Storbritanniens krafter och blev början på slutet för imperiet.

Bildtext: Robert Clive möter Mir Jafar efter slaget vid Plassey 1757, i en målning av Francis Hayman från cirka 1760. Denna seger markerade början på Ostindiska kompaniets dominans i Indien, både militärt och kommersiellt.

Källa: Francis Hayman – Lord Clive meeting with Mir Jafar after the Battle of Plassey (1760), Sterling Times, National Portrait Gallery. Public domain, fri från kända upphovsrättsliga begränsningar enligt Wikimedia Foundation.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Danmark och Sverige var rivaler som under århundraden kämpade om herraväldet i Norden. Skånska kriget bröt ut i september 1675, när Danmark tillsammans med Nederländerna förklarade krig mot Sverige. Den danska ambitionen var att återerövra Skåne, Blekinge och Halland – landskap som förlorats till Sverige vid freden i Roskilde 1658.

Den 4 december 1676 utkämpades det blodigaste slaget i Sveriges historia – slaget vid Lund. Hälften av de stridande stupade, och landskapen härjades svårt. Kriget präglades av möten mellan reguljära arméer, friskyttar och snapphanar i både regelrätta slag och gerillakrigföring. De största förlorarna var som alltid civilbefolkningen.

I reprisen av avsnitt 67 av podcasten Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Göran Larsson, tidigare chef för Malmö museer och Stadsarkivet, samt författare till två böcker om Skånska kriget.

En särskilt uppmärksammad roll i krigföringen spelade snapphanarna, som stred både i militärt organiserade friskyttekompanier och i små fristående grupper. Svenskarna försökte med både amnestier och drakoniska straff bekämpa snapphanerörelsen, vars betydelse avtog markant mot krigets slut.

Det avgörande för krigets utgång var dock inte de svenska militära framgångarna i Skåne, utan den förändrade maktbalansen i Europa. Det dansk-svenska kriget utgjorde en del av ett större europeiskt krig mellan Frankrike – Sveriges allierade – och en koalition bestående av Nederländerna, Spanien, den tysk-romerske kejsaren samt bland andra Brandenburg och Danmark. I augusti 1678 slöt Ludvig XIV fred med sina främsta fiender, vilket isolerade Danmark och Brandenburg. Danmark tvingades därefter sluta fred utan några vinster. Freden undertecknades i Fontainebleau och därefter i Lund, där även ett svensk-danskt förbund etablerades 1679. Därmed avgjordes Skånes framtid – som en del av Sverige.

Bild: Slaget vid Lund där Karl XI längst till vänster synes för svenska trupper jaga fienden ut på fältet. I bakgrunden slätt och den brinnande byn Vallkärra. Oljemålning från 1696 av Johann Philip Lemke.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Birger Jarl (1210–1266) blev aldrig kung, men är ändå en av de mest inflytelserika gestalterna i svensk historia. Hans väg till makten var blodig, men hans insatser kom att lägga grunden för det medeltida svenska riket. Han skapade ett rättssamhälle, etablerade rikets överhöghet över lokala stormän, byggde borgar och anlade städer – däribland Stockholm.

Birger Magnusson, som tillhörde den mäktiga Bjälboätten, var en skicklig maktspelare. Genom att eliminera sina konkurrenter kunde han konsolidera makten och inleda det som i praktiken blev Sveriges statsbildning. Två av hans söner blev sedermera kungar: Valdemar Birgersson och Magnus Ladulås.

I avsnitt 57 av podcasten Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet. Harrison har författat ett femtiotal böcker, både vetenskapliga och populärhistoriska, och är en av Sveriges mest framstående historiker.

Birger Jarl föddes i en tid då Sverige inte var en enhetlig stat, utan ett rike där lokala stormän styrde sina områden med stor självständighet. Han gifte sig med prinsessan Ingeborg, syster till kung Erik den läspe och halte, vilket stärkte hans politiska position. När kungen avled utsåg Birger sin egen son Valdemar till ny kung, och efter denne följde sonen Magnus Ladulås.

Före Birger Jarls tid kunde stormän och biskopar agera mer eller mindre oberoende av centralmakten. Birger lyckades bryta detta mönster genom att etablera statsmaktens auktoritet över hela riket. Han genomdrev rikstäckande lagar om hemfrid, kvinnofrid och tingsfrid – grundläggande beståndsdelar i ett rättssamhälle.

Han anlade också många av Sveriges äldre städer och grundade Stockholm. Genom att uppföra borgar med stark militärstrategisk betydelse skapade han ett försvarssystem som kom att vara i flera århundraden.

Bild: Så här såg avbildningen av Birger Jarl ut i Stockholms Medeltidsmuseums utställning 2010. Arkeologen och skulptören Oscar Nilsson har med hjälp av kriminaltekniska metoder rekonstruerat jarlen Birger Magnussons ansikte utifrån osteologiska analyser och gipsavgjutning av kraniet. Rekonstruktionen av den medeltida statsmannen gjordes utifrån det kranium som ligger begravt i Varnhems kyrka och som med stor sannolikhet tillhört Birger Jarl. Foto: Wahlsten, Ray, Medeltidsmuseet.

Inledningsmusiken är Kyrie Eleison av The Tudor Consort, släppt under Creative Commons Attribution 3.0 International License.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

År 73 f.Kr. flydde en grupp gladiatorer från en träningsskola i Capua i södra Italien och inledde antikens största slavuppror. Under ledning av den thrakiske gladiatorn Spartacus växte upproret snabbt till en väpnad rörelse som utmanade den romerska republiken.

Spartacus har senare blivit en symbol för revolution och motstånd mot förtryck – men vad ville han egentligen uppnå? Och hur kunde slavar stå emot Roms oövervinnliga legioner i över två års tid?

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med antikforskaren Allan Klynne om Spartacus, slavupproret och den brutala verklighet som slaveriet innebar i Romarriket. Han har skrivit boken Spartacus och slavkriget som skakade Rom.

Är du en vanlig prenumerant får du bara lyssna på tio minuter. Vill du höra hela avsnittet blir du premium-medlem via historia.nu/premium. Genom att bli premiummedlem hjälper du oss att stå fria från annonsmarknadens svängningar och säkrar att Historia Nu kan fortsätta berätta historien – år efter år.

Spartacus föddes i Thrakien, i det som idag är Balkan. Enligt antika källor tjänstgjorde han som soldat i den romerska armén innan han förslavades – möjligen som desertör eller krigsfånge. Han såldes till en gladiatorskola i Capua, där han utbildades som murmillo, en tungt utrustad kämpe i arenans brutala skådespel.

Slaveriet i Romarriket var grymt och allomfattande. Miljontals människor levde som rättslösa egendomar, utnyttjade i jordbruket, gruvor, hushåll eller som underhållning i gladiatorspel. Deras liv värderades lågt, och brutalt våld upprätthöll systemet.

Romarrikets ekonomi och samhälle var i hög grad beroende av slavarbete. Slavar kunde vara födda in i systemet, tagna som krigsfångar eller dömda till slaveri för brott eller skulder. De arbetade på stora jordegendomar – latifundier – i gruvor och hushåll. Högt utbildade slavar kunde även fungera som lärare, läkare eller sekreterare åt sina herrar. Vissa slavar kunde dock friges genom manumissio, ofta efter lång och trogen tjänst, och därigenom erhålla vissa medborgerliga rättigheter som frigivna.

Sommaren 73 f.Kr. organiserade Spartacus tillsammans med ett 70-tal gladiatorer en flykt från träningsskolan i Capua. De dödade vakterna och tog sin tillflykt till berget Vesuvius. Där inleddes en av antikens mest oväntade revolter. Till en början betraktade den romerska senaten upproret som en lokal incident och skickade en mindre styrka under befäl av Gaius Claudius Glaber. Han belägrade rebellerna, men besegrades fullständigt när Spartacus ledde en överraskande attack från bergets baksida.

Allt fler slavar började ansluta sig till upproret. Inom kort hade Spartacus en rörelse bestående av tiotusentals män och kvinnor. Uppskattningarna varierar, men den växande armén omfattade sannolikt mellan 70 000 och 120 000 personer.

Under 72 f.Kr. besegrade Spartacus två romerska konsuler och deras legioner. Rebellerna kontrollerade städer som Nola och Thurii, organiserade sig militärt och försökte skapa någon form av samhällsstruktur. Trots dessa framgångar var målet oklart: avsåg Spartacus att marschera mot Rom, eller ville han enbart fly till frihet utanför rikets gränser?

Senaten insåg nu allvaret i situationen. Marcus Licinius Crassus, Roms rikaste man, fick uppdraget att krossa upproret. Han ledde åtta legioner och tillämpade skoningslösa metoder, däribland den fruktade decimeringen, för att upprätthålla disciplinen.

Bildtext: Spartacus död av Hermann Vogel, 1882. Målningen skildrar det dramatiska ögonblicket när Spartacus faller i den sista striden mot den romerska armén under ledning av Marcus Licinius Crassus. Källa: Hermann Vogel – AllPosters. Bildfil: Tod des Spartacus by Hermann Vogel.jpg. Public Domain.

Musik: Wandering In Ancient Ruins av Saowakhon Media, Storyblock Audio.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det första korståget inleddes den 27 november 1095, då påven Urban II uppmanade de kristna att befria Heliga landet från muslimsk kontroll. Gensvaret blev entusiastiskt, och snart begav sig flera härar österut – inte bara mot Jerusalem, utan även mot områden i nuvarande Turkiet, Libyen och Egypten.

Även nordbor deltog i korstågen, men de nordiska korstågen kan ibland uppfattas som en förlängning av vikingarnas tidigare plundringståg – nu under kristen flagg.

Den norske kungen Sigurd Jorsalafare var den första europeiska monark som deltog i ett korståg till Heliga landet. Under åren 1108–1111 deltog han i ett större fälttåg, och enligt legenden förde han med sig ett relikskrin från Jerusalem med en flisa av Kristi kors, som han skänkte till staden Konghelle (nuvarande Kungälv). År 1123 ledde Sigurd även ett fälttåg mot de hedniska smålänningarna, kallat Kalmare ledung.

Korstågen var starkt sanktionerade av den katolska kyrkan, och deltagarna lovades syndernas förlåtelse. Idag räknar man med nio större korståg, där det främsta målet var att återta kontrollen över det Heliga landet. Resan till Jerusalem var både farlig och kostsam – korsfararna finansierade själva sina expeditioner, och många illa organiserade fälttåg nådde aldrig fram.

Vid mitten av 1100-talet vidgades begreppet korståg. Då började även krig mot kristenhetens fiender inom Europa betraktas som korståg. Det innebar att väpnade expeditioner kunde riktas mot hedniska folk kring Östersjön. Danska kungar och biskopar förde krig mot de hedniska slaviska venderna vid södra Östersjökusten. Kristna riddarordnar etablerade sig i Baltikum och kom att bli en betydande maktfaktor.

Många så kallade korståg var i praktiken plundringståg, och även ekonomiska och politiska intressen låg bakom dessa företag. Även ortodoxa kristna kom att betraktas som fiender, vilket ytterligare breddade definitionen av korståget.

I avsnitt 51 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med professor Dick Harrison vid Lunds universitet. Han är aktuell med boken Nordiska korståg, utgiven av Historiska Media.

Inledningsmusiken är Kyrie Eleison av The Tudor Consort, släppt under Creative Commons Attribution 3.0 International License.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

De värsta pandemier som drabbat mänskligheten var när européerna på 1500-talet tog med sig en dödlig cocktail av sina vanligaste smittsamma sjukdomar till Amerika. Idag tror man att 90 procent av urbefolkningen strök med i sjukdomar de saknade immunitet mot. Hela kulturer gick under.

Under 1700-talet började de växande nationalstaterna i Europa att utveckla metoder för att hantera pandemier – trots att den tidens läkevetenskap ofta missförstod hur smittor spreds. Samtidigt som böldpesten i stort sett försvann, uppstod nya pandemier till följd av industrialismens trånga, osanitära städer.

Detta är det andra av två avsnitt av podden Historia Nu om pandemier, där programledaren Urban Lindstedt samtalar med Fredrik Charpentier Ljungqvist, professor i historia, särskilt historisk geografi, vid Stockholms universitet, om hur farsoter har påverkat samhällen genom tiderna – från medeltidens pest till spanska sjukan.

När européerna anlände till Amerika på 1500-talet förde de med sig sjukdomar som smittkoppor, mässling och influensa – sjukdomar som den amerikanska ursprungsbefolkningen saknade immunitet mot. Resultatet blev en demografisk kollaps: upp till 90 procent av urbefolkningen dog inom ett sekel.

Denna ”mikrobiella erövring” möjliggjorde den europeiska kolonisationen av Nord- och Sydamerika. Avfolkningen ledde till omfattande återförskogning, vilket i sin tur påverkade koldioxidnivåerna i atmosfären – ett exempel på hur pandemier kan få långtgående konsekvenser bortom människans hälsa.

Det är först på 1800-talet som vetenskapen gradvis börjar förstå smittspridningens mekanismer. Kolera blev århundradets mest fruktade pandemi – men också den som ledde till avgörande förändringar i folkhälsopolitik och stadsplanering.

På 1800-talet svepte koleraepidemier fram över världen. Flera pandemier startade i Asien och nådde Europa via handelsvägar. Koleran var vattenburen och slog särskilt hårt mot tätbefolkade städer med bristfällig sanitet. Under perioden 1834–73 drabbades Sverige av nio koleraepidemier. Vid den största av dessa, 1834, insjuknade mer än 25 000 personer, av vilka drygt hälften dog.

Den engelske läkaren John Snow revolutionerade smittspårningen 1854 när han identifierade en förorenad vattenpump som kolerans källa i London – en insats som lade grunden för modern epidemiologi. Hans upptäckt blev en katalysator för utvecklingen av moderna avloppssystem, säkrare dricksvatten och en ny syn på urban hygien. Koleran blev med andra ord en drivkraft bakom avgörande samhällsreformer.

Mellan 1918 och 1920 dödade spanska sjukan mellan 25 och 100 miljoner människor världen över – fler än första världskriget. Pandemin slog särskilt hårt mot unga vuxna, vilket bröt det klassiska U-formade dödlighetsmönstret för influensa. Trots dess enorma påverkan föll sjukdomen snabbt i glömska – kanske för att samhället redan var traumatiserat av krigets fasor.

Senare forskning har visat att pandemin lämnade djupa men ofta osynliga spår. Barn till mödrar som varit sjuka under graviditeten löpte högre risk för kroniska sjukdomar senare i livet – en påminnelse om att pandemiers effekter kan vara långvariga, subtila och påverka generationer framåt.

Bild: Smittkoppor under den spanska erövringen, ur bok XII i Florentinska kodexen (1540–1585). Illustration av en okänd konstnär från 1500-talet, Originalet återfinns i Biblioteca Medicea Laurenziana, Florens. Reproduktion i: Fields, Sherry (2008). Pestilence and Headcolds: Encountering Illness in Colonial Mexico. New York: Columbia University Press. Wikipedia, Public Domain.

Musik: Fauré – Requiem – I. Introït et Kyrie, framförd av Orchestre national de l'Opéra de Monte-Carlo under ledning av Louis Frémaux, med Chorale Philippe Caillard och solisten Bernard Kruysen. Utgiven av Erato Records den 10 augusti 1962. Fotograf: Denis Thilliez. Ingen upphovsrätt gäller för denna ljudinspelning inom EU enligt direktiv 2006/116/EG.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Från romerska pestvågor till spanska sjukan har samhällen reagerat, förändrats och ibland kollapsat under trycket från smittsamma sjukdomar. Pandemier har satt djupa spår i allt från demografi och ekonomi till krig, religion, vetenskap och politik.

Den mest ikoniska pandemin i europeisk historia är digerdöden, som svepte över Europa mellan 1347 och 1352. Länge antogs att upp till hälften av Europas befolkning – cirka 50 miljoner människor – dog i pesten. Men ny forskning visar att delar av Centraleuropa och Östeuropa fortfarande hade växande jordbruk efter 1350.

Detta är det första av två avsnitt av podden Historia Nu om pandemier, där programledaren Urban Lindstedt samtalar med Fredrik Charpentier Ljungqvist, professor i historia, särskilt historisk geografi, vid Stockholms universitet, om hur farsoter har påverkat samhällen genom tiderna – från medeltidens pest till spanska sjukan.

Pandemier tenderar att påskynda redan pågående trender – som urbanisering, migration eller maktförskjutningar – snarare än att skapa helt nya utvecklingslinjer. De fungerar också gång på gång som påminnelser om mänsklighetens sårbarhet och vikten av att bygga robusta samhällsstrukturer.

Pandemiernas historia i Europa inleds med den så kallade atenska pesten. Under Peloponnesiska kriget (431–404 f.Kr.) förlorade Aten uppåt hälften av sin befolkning i en farsot som snabbt spreds i den tättbefolkade staden. Katastrofen underminerade det politiska ledarskapet och försvagade Atens ställning i kriget mot Sparta.

Romarriket drabbades av två stora epidemier under kejsartiden: den antoninska pesten (165–180 e.Kr.) och den cyprianska pesten (249–262 e.Kr.). Båda tros ha orsakats av smittkoppor. Effekterna var förödande: metallproduktionen minskade, vilket har dokumenterats genom isborrkärnor från glaciärer, och ett urholkat skatteunderlag försvårade försvaret av rikets gränser. Cyprianska pesten har till och med beskrivits som början till slutet för Västrom.

År 541 slog den justinianska pesten till – den första pandemin som med säkerhet kopplats till pestbakterien Yersinia pestis. DNA-analyser har i modern tid bekräftat bakterien i massgravar. Pesten orsakade omfattande avfolkning kring Medelhavet och ledde till minskad handel och återförskogning. I kombination med kraftiga vulkanutbrott under 530-talet, som orsakade global nedkylning, blev konsekvenserna förödande för samhällena i södra Europa och delar av Asien.

Digerdöden (1347–1352) sägs ha utplånat upp till hälften av Europas befolkning. Men ny forskning, särskilt baserad på pollenanalyser och arkeologi, nyanserar denna bild. I en omfattande studie av 1 634 pollenprover från hela Europa har forskare visat att dödligheten varierade kraftigt regionalt. Medan västra Europa – bland annat Italien, Frankrike och Skandinavien – drabbades hårt, fortsatte befolkningen att växa i stora delar av Central- och Östeuropa.

Bild: Dödens triumf (ca. 1562) av Pieter Brueghel den äldre visar en apokalyptisk scen där döden härjar obarmhärtigt över människan. Målningen ingår i Museo del Prados samling.

📷 Pieter Brueghel den äldre – Museo del Prado, källa. Licens: CC BY-SA 4.0.

Målningen är en kraftfull allegori över livets förgänglighet och människans hjälplöshet inför döden. Den speglar samtidens oro under 1500-talet, då Europa präglades av krig, sjukdomar och religiös oro.

Musik: Fauré – Requiem – I. Introït et Kyrie, framförd av Orchestre national de l'Opéra de Monte-Carlo under ledning av Louis Frémaux, med Chorale Philippe Caillard och solisten Bernard Kruysen. Utgiven av Erato Records den 10 augusti 1962. Fotograf: Denis Thilliez. Ingen upphovsrätt gäller för denna ljudinspelning inom EU enligt direktiv 2006/116/EG.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under första världskriget utvecklades luftkriget från att mindre jaktplan duellerade i luften till att omfatta bombningar av civilbefolkningen. Den första blitzen genomfördes med zeppelinare, och huvudmålet för det tyska bombkriget blev London, som utsattes för sin första flygräd i maj 1915.

Första världskriget var det första totala kriget, där civila betraktades som legitima mål eftersom de utgjorde en del av krigets resurser. I den inledande blitzen mot London släppte tyska luftskepp, kapabla att bära flera ton bomber, sin last från hög höjd. Senare sattes även bombflygplan in mot Storbritannien.

I reprisen av avsnitt 30 av podcasten Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Marco Smedberg, militärhistoriker, pansarofficer och ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien. Han är författare till standardverket Första världskriget (Historiska Media, 2014).

Redan 1911 hade världens första flygbomb fällts från ett italienskt plan under ett anfall mot turkiska trupper i Libyen – en aktion som framgångsrikt spred panik bland fienden. När världskriget bröt ut 1914 hade det gått drygt tio år sedan bröderna Wrights första flygning i december 1903.

I krigets början användes flyg främst för spaning, en uppgift som blev allt viktigare i takt med att kavalleriet förlorade sin roll i skyttegravskriget. Piloter började även fälla bomber och handgranater mot militära mål. Bombflyget utvecklades parallellt med jaktflyget. Från tysk sida användes zeppelinare huvudsakligen för bombningar mot London.

Det första kända bombanfallet mot civila inträffade den 6 augusti 1914, då en tysk zeppelinare av misstag träffade civila mål i Liège, Belgien, och nio människor dödades. Natten mellan den 19 och 20 januari 1915 fällde två zeppelinare över ett ton bomber mot brittiska hamnstäder. Fyra personer dödades, sexton skadades, och de materiella skadorna uppgick till 7 740 pund.

Den första bomben över London föll den 31 maj 1915. Under de omkring 50 zeppelinräder som genomfördes mellan 1915 och 1918 dödades cirka 550 civila. Totalt deltog 115 tyska luftskepp i bombuppdrag under kriget. Både Tyskland och Storbritannien utvecklade efterhand specialbyggda bombplan, men dessa användes främst i taktiska syften nära fronten.

Mot slutet av kriget började Storbritannien utveckla en strategisk doktrin för luftangrepp på djupet, riktade mot motståndarens krigsindustri. Brittiska flyganfall mot krigsmaterialfabriker i Essen 1918 blev snarare ett förebud om framtidens bombkrig än en avgörande faktor i Tysklands nederlag.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Spanien och Portugal inledde en intensiv maktkamp om kontrollen över världshaven i slutet på 1400-talet. Med stöd från påvemakten, och drivna av drömmen om rikedomar, sjövägar och inflytande, erövrade de iberiska kungadömena Atlantöarna, utforskade Afrikas västkust och Amerika. De delade upp den nyupptäckta världen mellan sig – och lade därmed grunden för den första globala världsordningen.

Den första världsomseglingen, under Ferdinand Magellans befäl 1519–1522, visade tydligt att haven band samman jordens kontinenter. Europa, Amerika, Afrika och Asien kopplades samman via sjövägar – vi gick från en torr till en blå världsbild.

I detta andra av två avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Leos Müller, professor i historia vid Stockholms universitet. Han är aktuell med boken Europas vändpunkter: 1492, 1914 och 1989.

Den spanska och portugisiska dominansen kretsade kring kontrollen över havsrutter, handelsmonopol, kryddor, guld och slavar. Portugal byggde upp ett omfattande nätverk av handelsstationer, fort och sjövägar längs Afrikas och Asiens kuster – vilket gjorde landet till en global handelsmakt. Spanien, å sin sida, etablerade kolonier i Amerika och senare även på Filippinerna, där naturresurser och ursprungsbefolkning exploaterades.

Under ledning av sjöfartsintresserade monarker och med hjälp av ny skeppsteknik begav sig portugiserna tidigt ut på Atlanten. De etablerade handelsstationer på öar som Madeira och Azorerna och seglade så småningom runt Afrika för att nå Indien och Asien – i jakt på kryddor och rikedomar. Samtidigt, efter att Christofer Columbus 1492 nått Amerika på spansk uppdrag, inledde Spanien sin omfattande koloniala expansion i den nya världen.

År 1494 slöts Tordesillasfördraget, där Spanien och Portugal – med påvens godkännande – delade upp den nyupptäckta världen. En tänkt linje drogs 370 leguas väster om Kap Verde-öarna: allt väster om linjen tillföll Spanien, allt öster om linjen tillföll Portugal.

Resultatet blev att Spanien fick större delen av Amerika, medan Portugal bland annat tilldelades Brasilien samt handelsvägar och territorier i Afrika och Asien.

Den iberiska expansionen skapade en ny global ordning. Världshandeln band samman kontinenter, varor och människor rörde sig i ett växande globalt nätverk. Men denna utveckling fick också katastrofala konsekvenser: ursprungsbefolkningar decimerades, slavhandeln expanderade och exploateringen av människor och natur intensifierades. Den ekonomiska tillväxten, kapitalismen och de globala maktstrukturerna har sina rötter i denna epok.

Bildtext: Detalj ur en karta från 1590 av Abraham Ortelius, föreställande Victoria, det enda av Ferdinand Magellans fartyg som fullbordade världsomseglingen. Bildkälla: Abraham Ortelius

Musik: Ljudklipp av en vihuela framför ett stycke från 1600-talet: "Jamaica" ur Playford's Dancing Master (4:e upplagan, 1670). Musikern Chris Green (blastfromthepast.org.uk) framför stycket och har gett tillstånd att dela inspelningen.

Källa: Chris Green, blastfromthepast.org.uk. Licens: Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När Christofer Columbus steg i land i den Nya världen år i oktober 1492 var det en slumpartad inledning på en global omvälvning. Denna händelse utmanade själva Bibeln och gav ny förståelsen av världen. För européerna öppnades en ny värld av möjligheter, men för Amerikas ursprungsbefolkningar blev det slutet på deras värld.

Columbus resa var möjlig med hjälp av kunskaper om seglingsvindar, effektivare seglingsfartyg och kanoner och blev startpunkt på en västerländska expansion. Världens olika delar kom att bindas samman genom handel, migration och våld.

I detta första av två avsnitt av podden Historia Nu om vändpunkten 1492 samtalar programledaren Urban Lindstedt med Leos Müller, professor i historia vid Stockholms universitet, om 1492 års betydelse. Han är aktuell med boken Europas vändpunkter: 1492, 1914 och 1989.

År 1488 trodde man världen bestod av tre kontinenter: Europa, Asien och Afrika. Man visste inte om Indiska oceanen var ett slutet eller öppet hav. Efter en rad sjöfärder var världen 1566 sammanlänkad av seglingsruter runt jorden. Världen hade blivit global.

Columbus resa innebar inte bara innebar upptäckten av en ny kontinent, utan även en djupgående omdaning av Europas världsbild. Den tidigare eurocentriska uppfattningen fick sig en törn när det stod klart att jorden till största delen bestod av vatten – och att okända kontinenter existerade. Upptäcktsresorna inledde en kunskapsrevolution som så småningom kulminerade i upplysningstidens idéer och vetenskapliga framsteg.

Denna epok av nyfikenhet och upptäckarlust hade också en brutal baksida. Mötet mellan Europa och Amerika resulterade i folkmord på ursprungsbefolkningar och spridning av dödliga sjukdomar. Uppskattningsvis dog upp till 90 procent av Amerikas ursprungsbefolkning under de första decennierna efter européernas ankomst. Den nya världen omvandlades snabbt till ett fält för exploatering, råvaruutvinning och slavhandel – samtliga avgörande inslag i den gryende kapitalismen.

Bildtext: Upptäcktsresande Amerigo Vespucci väcker den sovande Amerika – en sen 1500-talsillustration som symboliserar den europeiska upptäckten av den Nya världen. Bilden är ett konstnärligt uttryck där Amerigo Vespucci, med navigationsinstrument i hand, gestaltar den vetenskapliga upptäcktsresanden som "väcker" en passivt avbildad kvinnlig allegori av Amerika. Illustrationen är ursprungligen skapad av Johannes Stradanus (Jan van der Straet) och återgiven av Theodor Galle.

Musik: Ljudklipp av en vihuela framför ett stycke från 1600-talet: "Jamaica" ur Playford's Dancing Master (4:e upplagan, 1670). Musikern Chris Green (blastfromthepast.org.uk) framför stycket och har gett tillstånd att dela inspelningen.

Källa: Chris Green, blastfromthepast.org.uk. Licens: Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0

Källa: Stradanus - This file was derived from: New Inventions of Modern Times -Nova Reperta-, The Discovery of America, plate 1 MET DP841124.jpg.

Upphovsrätt: Public Domain

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vita bussarna var en aktion i slutet på andra världskriget där Svenska Röda Korset räddade 15 000 koncentrationslägerfångar från Tyskland, främst norrmän och danskar. Aktionen leddes av greve Folke Bernadotte med stöd från den svenska samlingsregeringen.

I det kaotiska slutskedet av Tredje riket lyckades Folke Bernadotte i hemliga förhandlingar få ett godkännande för hela operationen av SS-ledaren Heinrich Himmler. I samarbetet med tyskarna tvingades de ansvariga för Vita bussarna ta svåra beslut för att inte äventyra hela aktionen.

I avsnittet av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med professor i historia, Ulf Zander, vid Lunds universitet om insatsen — dess bakgrund, nyckelpersoner och de etiska dilemman som följde.

Är du en vanlig prenumerant för du bara lyssna på tio min. Vill du höra resten av avsnittet blir du premium-medlem via historia.nu/premium. Genom att bli premiummedlem hjälper du oss att stå fria från annonsmarknadens svängningar och säkrar att Historia Nu kan fortsätta berätta historien – år efter år.

Tanken på att rädda skandinaver ur tyska koncentrationsläger föddes redan i november 1944 när den norske diplomaten Niels Christian Ditleff presenterade ett förslag till Sveriges utrikesdepartement: att låta Sverige skicka en Röda Kors‑expedition för att evakuera norska och danska fångar från Tyskland.

Förslaget togs senare upp av Svenska Röda Korset, som i början av 1945 började förbereda en räddningsaktion med stöd av den svenska samlingsregeringen och Försvarsmakten. Det var då Folke Bernadotte – vice ordförande i Röda Korset – trädde in som koordinator.

Den första expeditionen startade redan tidigt 1945 med siktet mot att hämta svenskfödda kvinnor och barn i Tyskland — ett första steg mot det som kom att bli den större Vita bussarna‑aktionen. I praktiken var det konvojer med totalt 36 specialmålade vita bussar samt lastbilar, ambulanser och personbilar körde över hela Tyskland för att främst rädda utmärglade norska och danska koncentrationslägerfångar.

Att just Röda Korset fick ansvaret var både praktiskt och principiellt: organisationen hade internationella kontakter, erfarenhet av humanitärt arbete och uppfattades som neutral — vilket var avgörande i ett krig där militära operationer var riskfyllda och politiskt känsliga.

Genom att använda sig av militära resurser från svenska staten – fordon, personal och logistik – kunde Röda Korset genomföra en humanitär operation med tydliga skyltar (vita bussar med röda kors och svenska flaggor) för att signalera att det inte rörde sig om militära mål.

Folke Bernadotte spelade en huvudroll i att förhandlingarna med Heinrich Himmler, chefen för SS. I februari 1945 reste Bernadotte till Berlin och inledde samtal med tyska myndigheter — bakom Hitlers rygg. Målet var att få tillstånd att transportera skandinaviska fångar ur lägren. Planen var att etablera en flerstegs-raket som började med att samla de skandinaviska fångarna i ett läger, för att senare utverka tillstånd att flytta dem till Sverige.

Bildtext: Röda Korsets vita bussar kör genom Odense på väg till Sverige med danska fångar från tyska koncentrationsläger, den 17 april 1945. © Nationalmuseet – National Museum of Denmark, CC BY-SA 2.0.

Musik: In Slavic Sorrow av Yagull Music, Storyblock Audio

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Värvade soldater har spelat en viktig roll inom den svenska krigsmakten, ända sedan Gustav Vasa började rekrytera tyska legoknektar på 1500-talet. Det fanns ett behov av snabbt gripbara värvade soldater på fästningar och i städer både för den yttre och inre säkerheten. 

De värvade soldaterna tvingades leva under svåra förhållanden i undermåliga förläggningar, med låg lön och drakonisk disciplin. Och det omgivande samhället föraktade de värvade soldaterna som rekryterades från den lägsta skikten i samhället. De värvade regementena hade stora problem att rekrytera soldater, medan livet som indelt soldat med eget torp länge var eftertraktade tjänster.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Lars Ericson Wolke, professor i historia vid Försvarshögskolan och aktuell med boken Nationens avskum, militärens elit – Myt och sanning om de värvade soldaterna i Sverige.

Det har funnits värvade yrkessoldater i den svenska armén sedan medeltiden vid sidan om de indelta och senare värnpliktiga soldater. Många värvade soldater var tvångsrekryterade, deras lön var usel, disciplinen hård och de inhystes i dåliga inkvarteringar. Att de sedan kunde beskrivas som ”nationens avskum” gjorde knappast deras situation bättre. Men bilden var inte entydig - elitförband som Svea och Göta livgarde utgjordes av värvade soldater.

Under medeltiden var det vanligt med inhyrda knektar i hela Europa, men det var först under 1500-talet som de erfarna och välutbildade landsknektarna blev en viktig del av Sveriges krigsmakt. På 1700-talet kom värvade soldater att utgöra runt en tredjedel av krigsmaktens personal. De placerades som garnisoner i de viktigaste fästningarna i Sverige, såsom Sveaborg och Helsingborg, Lovisa (Degerby), Hangö och Svartholm. Det är först år 1952 som de värvade soldaterna avskaffas.

Lokalsamhället såg de värvade soldaterna på fästningar och i städer som oönskade främlingar. Och tvånget att inhysa värvade soldater hos borgare ansågs mycket betungande.

Men krigsmakten hade ett behov av snabbt gripbara soldater både för den yttre och inre säkerheten. Och under perioder av krig kunde hälften av soldaterna vara värvade.

Dessutom krävde både armén och marinen krävde välutbildade i specialtruppslag som artilleriet och ingenjörerna. Dessa krav kunde inte de indelta soldaterna eller senare de värnpliktiga matcha.

Efter införandet av värnplikten efter år 1901 var rekryteringen av stamanställda volontärer nödvändig för att förse armén med en tillräcklig mängd underbefäl och även underofficerare. Det stamanställda manskapet var under 1900-talets första hälft, en viktig förutsättning för utbyggnaden av ett värnpliktsförsvar.

Bild: Värvare av Gustaf Cederström (1879), Nationalmuseum, Erkännande-DelaLika (CC BY-SA), Digitaltmuseum.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Svensk militär började planera för en invasion av Danmark redan 1942, enligt officiella dokument. Oro fanns att det Tredje riket skulle orsaka ett blodbad i grannlandet när krigslyckan började vända. Med tusentals tyska soldater kvar i landet och Sovjetunionen på väg västerut förbereddes en militär operation för att landsätta svenska trupper på Själland och Bornholm.

Operation Rädda Danmark byggde på antaganden om begränsat tyskt motstånd och låga förluster. Men den svenska regeringen visade egentligen aldrig något verkligt intresse för att ingripa militärt i Danmark. I slutändan hann britterna befria Danmark innan någon order om svenskt ingripande gavs.

Detta är det andra av två avsnitt i podden Historia Nu om Operation Rädda Danmark. Programledaren Urban Lindstedt samtalar med författaren Marcus Törner om operationens bakgrund, strategiska överväganden – och varför den till slut aldrig genomfördes. Törner är aktuell med boken Operation Rädda Danmark – Sveriges hemliga plan att rädda Danmark (Historiska Media, 2025).

Danmark ockuperades av Nazityskland den 9 april 1940 utan egentligt motstånd. Till skillnad från Norge satt den danska regeringen kvar vid makten och kungen stannade i landet. Inledningsvis var ockupationen relativt mild, men med tiden hårdnade det tyska förtrycket – och även det danska folkets motstånd ökade.

Under våren 1945 närmade sig Nazitysklands sammanbrott. I Danmark fanns fortfarande betydande tyska ockupationsstyrkor, och hotet om en sovjetisk ockupation – eller en våldsam slutstrid på dansk mark – oroade svenska beslutsfattare.

Sverige, som formellt varit neutralt under hela kriget, ställdes inför ett allvarligt säkerhetspolitiskt dilemma: skulle man passivt iaktta hur tyska och eventuellt sovjetiska styrkor drabbade samman i Danmark? Riskerna för civilbefolkningen och destabilisering i Öresundsregionen bedömdes som betydande. I detta sammanhang började man planera en militär intervention – ett tydligt avsteg från Sveriges tidigare hållning.

Operationen bestod av två delar: Rädda Själland – en större landstigning på Själland där Köpenhamn ligger – och Rädda Bornholm, riktad mot den strategiska ön i Östersjön.

Planen var omfattande: upp till 60 000 svenska soldater, omkring 6 000 fordon och över 1 000 transportfartyg skulle mobiliseras. Den svenska arméns III. kår – med 1:a och 9:e infanteridivisionerna, 7:e motorbrigaden och 8:e pansarbrigaden – var avsedda att delta.

Bild: Den danska brigaden efter ankomst till Hellerup station i Danmark. Fotot visar den danska brigaden, som tränats i Sverige under den tyska ockupationen, vid deras återkomst till Danmark efter krigsslutet. Brigadens närvaro markerade ett symboliskt ögonblick av återupprättad nationell suveränitet.Källa: Okänd fotograf, Bild: Nationalmuseet Köpenhamn. Public Domain.

Musik: Aksel Schiøtz framför Danmarks nationalsång "Der er et yndigt land" tillsammans med medlemmar ur Det Kongelige Kapel, 1945. Inspelningen är utgiven av His Master's Voice (katalognummer X 6982) och digitaliserad av Internet Archive med tillstånd av George Blood, L.P. (CC0-licens, ingen upphovsrätt).

Sången, med text av Adam Oehlenschläger och musik av Hans Ernst Krøyer, uttrycker dansk nationalism och hembygdskärlek. Denna version spelades in kort efter andra världskrigets slut, vilket ger den en särskild historisk laddning.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Danmark hade i praktiken inget militärt försvar när Tyskland inledde Operation Weserübung den 9 april 1940. Den tyska invasionen ledde snabbt till att Danmark kapitulerade, utan att några egentliga strider utkämpades. Regeringen, kungen och militären valde att samarbeta med den tyska ockupationsmakten.

För många tyska soldater blev stationeringen i Danmark ett tillfälle till vila och rekreation – ett liv på den så kallade ”gräddfronten”. Men med tiden växte motståndet bland den danska befolkningen, och ockupationen hårdnade successivt.

Detta är det första av två avsnitt av podden Historia Nu om Operation Rädda Danmark. Programledaren Urban Lindstedt samtalar med författaren Marcus Törner om planens bakgrund, de strategiska övervägandena – och varför Operation Rädda Danmark till slut aldrig genomfördes. Törner är aktuell med boken Operation Rädda Danmark – Sveriges hemliga plan att rädda Danmark.

Till en början präglades ockupationen av att den danska regeringen och kung Christian X satt kvar. Samhällets institutioner – från polisväsendet till rättsväsendet – fortsatte att fungera under dansk kontroll, även om tyskarna hade militär närvaro. Regeringen valde samarbete i syfte att skydda civilbefolkningen och bevara ett visst mått av självständighet. Tyskland å sin sida önskade stabilitet i ett strategiskt viktigt område.

Även om vardagen förändrades – med ransoneringar, censur och mörkläggning – förblev stora delar av samhällsfunktionerna intakta. Skolor, butiker och myndigheter höll öppet. Kung Christian X:s dagliga ridturer genom Köpenhamn blev en symbol för nationell värdighet och kontinuitet trots ockupationen.

Under de första åren (1940–1942) var motståndet begränsat: illegal press, mindre sabotage och underrättelseverksamhet. Men 1943 blev ett avgörande år. I augusti utbröt strejker och demonstrationer i flera städer – bland annat i Odense, Esbjerg och Köpenhamn – främst bland industriarbetare.

Den tyska responsen blev brutal. I september 1943 upplöstes den danska regeringen, militären avväpnades och Tyskland tog full kontroll över landet. Samarbetsmodellen var därmed avslutad. I dess ställe följde en mer repressiv ockupation med ökande arresteringar, hårdare censur och våldsamma motåtgärder.

Omslag: Kung Christian X dagliga ridtur utan livvakt i Köpenhamn under andra världskriget stärkte danskarnas nationella sammanhållning. Hans närvaro blev en tyst men tydlig protest mot den tyska övermakten. Bilden är tagen på hans 70-årsdag den 26 september 1940, Foto: C. Næsh Hendriksen, Den danske Kamp i Billeder og Ord, Odense: Bogforlaget Dana, 1945, s. 176.

Bilden är public domain enligt dansk lag, då den inte betraktas som ett konstverk och är äldre än 50 år.

Bildtext: Upplopp i Nørrebro, Köpenhamn, 1944 – under den tyska ockupationen av Danmark. Fotot visar dramatiken på stadens gator när motståndsrörelsen och civila konfronterade ockupationsmakten.

Källa: Frihedsmuseets fotoarkiv; Frihedsmuseet, Köpenhamn, Danmark. Wikipedia, Public Domain.

Musik: Aksel Schiøtz framför Danmarks nationalsång "Der er et yndigt land" tillsammans med medlemmar ur Det Kongelige Kapel, 1945. Inspelningen är utgiven av His Master's Voice (katalognummer X 6982) och digitaliserad av Internet Archive med tillstånd av George Blood, L.P. (CC0-licens, ingen upphovsrätt). Sången, med text av Adam Oehlenschläger och musik av Hans Ernst Krøyer.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Magnus Ladulås (1240-90) verkade i en våldsam tid där han ville motverka laglöshet och stärka centralmakten. Han erövrade makten med våld från brodern Valdemar med stöd av den danske kungen Erik Klipping och kom att slå ner flera uppror under sin regeringstid.

Magnus Ladulås kodiferade adelns privilegier i Alnös stadgan runt år 1280  - en ordning som kom att gälla ända fram till år 1866. Samtidigt förbjöd Magnus herremännens våldgästning hos bönderna. En sed som kunde få katastrofala följder för den enskilde bonden.

I denna repris av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt om kungen Magnus Ladulås med historikern Erik Petersson, som bland annat skrivit boken Kungar.

Magnus Birgersson, aka Magnus Ladulås, var Birger Jarls andra son och det var först efter en maktkamp med brodern Valdemar som Magnus år 1275 kunde avsätta brodern. Magnus sökte som fadern stöd av den katolska kyrkan och återgäldade tjänsterna med ett ge kyrkan skattefrihet.

I Alnös stadgar kodifierade Magnus Ladulås adelns privilegier och satte gränser för herremännens våldgästning hos bönderna. Våldgästning förbjöds och böndernas skyldigheter begränsades till att ta emot två man och ge dem kost och hästfoder till fastställt pris. Dessutom bekräftade kungen Birger jarls fridslagar, förbjöd länsinnehavare att utkräva egna pålagor av bönderna och att beslagta deras hästar. Magnus befriade också vissa grupper från skatter.

Magnus Ladulås gav tyska köpmän rätt att handla fritt i riket och tyska andelsmän bjöds in för att organisera försvaret och tyska bergsmän kom att utveckla bergsnäringen i Bergsslagen. Med sitt äktenskap med Helvig, dotter till greve Gerhard av Holstein stärkte han relationerna söder ut ytterligare.

Musik: Medieval World Video Game av Marius Serdan, Storyblocks Audio.

Omslag: Magnus byst (som hertig) i Skara domkyrka, Wikipedia, Public Domain

Bild: Magnus Ladulås i Överselö kyrka, Wikipedia, Public Domain

Lyssna också på Riksbyggaren Birger Jarls blodiga väg till makten

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Carl Gustaf Emil Mannerheim (1867–1951) var tsarofficer, överbefälhavare, president och nationalhjälte – men också en omstridd symbolgestalt i Finlands moderna historia. Hans liv och eftermäle har gett upphov Nordens mest långlivade och komplexa personkulter.

Från inbördeskrigets vita seger till dagens identitetspolitiska debatter har Mannerheim betytt olika saker för olika generationer. I takt med att det finländska samhället förändrats har även bilden av marskalken formats om – från upphöjd landsfader till historisk projektionsyta för både dyrkan och kritik.

I detta avsnitt av podden historia.nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Tuomas Tepora, författare till boken Mannerheim – Hjälte och antihjälte, om hur personkulten kring Gustaf Mannerheim vuxit fram, förändrats och utmanats i det moderna Finland.

Under det blodiga inbördeskriget 1918 trädde Mannerheim fram som de vitas överbefälhavare. Han hyllades på den vita sidan som nationens räddare och symbolen för ett fritt och självständigt Finland. Samtidigt väckte hans namn avsky bland många på vänstersidan, där han förknippades med hårda efterkrigsåtgärder och brutalitet i fånglägren. Redan här växte en myt kring honom – en hjälte för vissa, en bödel för andra.

Personkulten kring Mannerheim fick sin början i detta polariserade skede, då statsmakten och konservativa grupper började upphöja Mannerheim till något större än bara en militär ledare: en symbol för ordning, nation och seger. Samtidigt föddes också de första motbilderna – inom arbetarrörelsen, bland intellektuella och inom den växande vänstern.

På 1930‑talet förändrades tonen. Trots Mannerheims tidiga kopplingar till högerextrema rörelser såsom Lapporörelsen började en ny nationell konsensus växa fram. Socialdemokrater och borgerliga kunde enas om Mannerheim som försvarare av nationens oberoende, särskilt i takt med att hoten från Sovjetunionen växte.

Han blev en överideologisk gestalt, som förenade minnet av inbördeskriget med den pågående kampen för självständighet. Statyprojekt, födelsedagsfiranden och skolundervisning stärkte bilden av honom som nationens skyddshelgon. Myten blev också ett verktyg för att överbrygga tidigare inre motsättningar.

Tuomas Tepora skriver ”Före hans död hade det på 1920–1930-talet byggts upp en personkult kring honom som flirtade med auktoritärism. Efter hans död kunde myten om honom inte kontrolleras på samma sätt som tidigare och den började få nya betydelser och syften.”

I ett öppet samhälle som Finland präglas personkulten inte av enhetlighet utan av mångfald och motsättningar. Mannerheim har varit både hjälte och antihjälte, visionär och relik, kosmopolit och nationalist. Just därför fortsätter hans gestalt att fascinera – som ett prisma genom vilket Finland ser sig självt.

När Mannerheim dog i januari 1951 blev hans begravning en av de mest storslagna ceremonierna i Finlands historia. Tusentals människor kantade Helsingfors gator, radiokanaler tystnade och kyrkklockor ringde över hela landet. Den kollektiva sorgen blev ett uttryck för respekt – men också för ett slags nationellt bokslut över det krigstida Finland.

Bild: Carl Gustaf Emil Mannerheim fotograferad på sin 75-årsdag år 1942 i ett sällsynt färgfotografi. Foto: Helmut Laxin, källa: heninen.net/miekka. Bilden är i public domain enligt Finlands upphovsrättslag §49a, eftersom det har gått över 50 år sedan bilden togs och den inte klassas som ett fotografiskt verk.

Musik Finlandia av Sibelius, Wikimedia Commons. Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under andra världskriget valde tusentals unga män från Norden att ta värvning i Tredje rikets nazistiska militära enhet - Waffen-SS. De lockades av antikommunism, äventyrslust och rasideologiska motiv. För SS-ledaren Heinrich Himmler var rekryteringen av ”de rasmässigt rena” svenskarna, norrmännen och danskarna viktig.

Waffen-SS skulle växa från Hitlers livvaktsstyrka till en självständig militär styrka om 950 000 man. Waffen-SS blev ansvarig för massakrer på civila och systematiska krigsbrott som avrättning av krigsfångar. De spelade också en central roll i förintelsen.

I detta avsnitt av podden Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med professor Martin Hårdstedt om hur unga män från Sverige, Norge, Danmark och Finland drogs in i en av 1900-talets mest brutala krigsmaskiner.

Är du en vanlig prenumerant för du bara lyssna på tio min. Vill du höra resten av avsnittet blir du premium-medlem via historia.nu/premium. Genom att bli premiummedlem hjälper du oss att stå fria från annonsmarknadens svängningar och säkrar att Historia Nu kan fortsätta berätta historien – år efter år.

Som tack får du:

✅ Två extra avsnitt varje månad

✅ Alla ordinarie avsnitt helt reklamfria

Priset är bara 75 kr/månaden - med sju dagars gratis provperiod eller 750 kr/år.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

På i slutet av 1600-talet var sex ingen privatsak. Samhället straffade otrohet mellan gifta med döden. Och Hälsta, utanför dagens Hallstahammar i Västmanland, tycks varit en tummelplats för sex och brott.

I utförliga rättegångsprotokoll från 1685 från Snevringes häradsrätt får vi möjlighet att ta del av en mörk historia om otrohet, mordförsök och gamla familjefejder. Bondmoran Anna Persdotter anklagas inte bara för att ha försökt giftmörda sin man Johan Johansson med arsenik, utan att ha bedrivit hor med drängen Anders och flera andra män.

I reprisen av avsnitt 49 av podcasten Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikerna Karin Hassan Janssons och Jonas Lindström om deras bok Horet i Hälsta som lyfter fram ett bortglömt rättsfall från stormaktstiden som fungerar som en tidsmaskin tillbaka till en värld där äktenskapsbrott bestraffades med döden.

Det är pigan Brita Johansdotter som anklagar sin tidigare husmor. Misstankarna uppstod när husmodern bad pigan att inte diska upp ett ölstop. Då upptäckte Brita tre små smulor. Efter frågor om smulorna rykte Anna stopet ur händerna på pigan.

Under 1600-talet fanns Moses lag från gamla testamentet som appendix till lagboken. Därmed kunde människorna dömas till döden för otrohet, men också för att ha slagit sin far. De flesta benådades dock i högre instanser.

Bild: Helvetet framställs i Hortus deliciarum, ett medeltida uppslagsverk skapat av Herrad av Landsberg på 1100-talet. Djävulen syns nere till höger i bilden, omgiven av syndare i straffets grepp. Illustrationen är ett exempel på den didaktiska konsten i medeltida kloster, där bilder användes för att undervisa om teologi och moral. Verket visar hur medeltidens människor föreställde sig efterlivet och de eviga konsekvenserna av synd. Bild: Herrad av Landsberg, Hortus deliciarum, Upphovsrätt: Public Domain.

Musiken som inleder är Bach BWW 565: Toccata and Fugue in D Minor by James Kibbie is licensed under a Attribution-NonCommercial-NoDerivatives (aka Music Sharing) 3.0 International License.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under 1800-talets andra hälft förvandlades Norrland från en avlägsen periferi till ett centrum för svensk industrialisering. Efterfrågan på virke från Europas snabbt växande städer sammanföll med tekniska landvinningar såsom ångsågar och förbättrade flottningsleder.

Men tillväxten hade en mörk baksida: baggböleriet. I Baggböle utanför Umeå anklagades träpatroner som Dickson för att olagligt ha avverkat Kronans skogar. Bolagen misstänktes också för att lura eller pressa småbönder att sälja sin skog till underpris. Detta skogsindustriella vilda västern ledde till att bolagen samlade på sig enorma arealer.

I detta avsnitt av Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren, historiepoddaren och norrlänningen Robin Olovsson om träpatronernas tidevarv i Norrland under 1800-talet. Olovsson är aktuell med boken Historien om Norrland. Del 2: Framtidens land.

Politiska och ekonomiska reformer spelade en avgörande roll för skogsindustrins utveckling. Skråväsendet avskaffades 1846, näringsfriheten genomfördes 1864, och aktiebolagslagen från 1848 underlättade kapitalanskaffning till nya industrianläggningar. Den engelska importtullens avskaffande på virke 1842 och 1851 fick dock störst betydelse, i kombination med Storbritanniens snabba industrialisering som skapade en massiv efterfrågan på skandinaviskt timmer.

Under tidigt 1800-tal etablerades flera skogsbolag och sågverk längs Norrlandskusten och vid de större älvarna. Ett exempel är sågen i Baggböle utanför Umeå, som från 1840-talet blev en av de mest framstående i Västerbotten. Sågverksindustrins genombrott sammanföll med lanseringen av ångsågar och avskaffade tullar på trävaror, vilket öppnade internationella marknader och ledde till ökad produktion och export.

Sundsvall symboliserade mer än någon annan plats denna nya epok. Efter den förödande stadsbranden 1888 återuppbyggdes centrum i sten – ett uttryck för självförtroende, kapital och framstegsanda. Staden blev ett kommunikationsnav och var en av de första utanför storstäderna att kopplas till Telegrafverkets stamnät. Det var också i Sundsvall som Sveriges första stora arbetarstrejk genomfördes, år 1879.

För bönder och arbetare i Norrland innebar träindustrins framväxt både möjligheter och bördor. Många småbrukare arbetade vintertid som timmerhuggare, medan kvinnorna skötte gården. Skogsarbetet var slitigt och ofta farligt – men också en väg till kontantinkomster i ett annars självhushållande system.

Industrialiseringen skapade nya samhällen, klassklyftor och en helt ny arbetsmarknad. I byarna växte skolor och affärer fram, men även kreditskulder, inspektorer och disponenter. Ett nytt klassamhälle föddes, där träpatronernas marmorsalar stod i skarp kontrast till arbetarnas enkla träkåkar i ytterområdena.

Oscar Dickson, Fredrik Bünsow och Carl Kempe var några av de namn som kom att eka i både Stockholm och London. De byggde inte bara upp sågverksimperier längs Norrlandskusten – de lät även uppföra praktfulla byggnader. Hallwylska palatset i Stockholm, Bünsows villa i Diplomatstaden och det sagolika Tjolöholms slott i Halland är monument över de förmögenheter som sågverksindustrin möjliggjorde.

Bildtext: Timmerflottare i Haverö socken, Medelpad, under slutrensning – eller ”rumpning” – av timmer som fastnat på stenar när vattenståndet sjunkit, omkring 1910. Foto: Okänd fotograf. Public Domain, via DigitaltMuseum.

Musik: Dramatic Strings av Boris Skalsky, Soundblock Audio.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.