Vi har känt varandra i snart 50 år. Vi har varit arbetskamrater i media och även vänner Vi har haft stora framgångar men också kriser, men det har många gånger känts som vi varit närmast odödliga. Men så inom loppet av bara några år drabbas vi fyra av samma drabbande besked. Vi har prostatacancer i olika stadier Själv kändes det som att mitt liv gick i bitar när jag fick beskedet. Men nu är jag intresserad av hur mina nära vänner lever med sin cancer. Hur tog de beskedet och vilka val gjorde de? Operation eller strålning? Vilka blev deras biverkningar? Är de rädda, och i så fall för vad? Samtalet överraskar inte minst mig. Christer blev svårt sjuk av operationen. Janne ångrar att han både PSA-testade sig och sedan opererades. Och Mats, som fick sitt cancerbesked mitt i sorgen efter hans fru avlidit i just cancer, är mest förvirrad och kanske också förbannad. Det är sällan män pratar om något så intimt som cancer i prostatan. Lyssna på ett unikt samtal.

Du har precis fått reda på att du har prostatacancer. Chock, förtvivlan och rullgardinen dras ner i ditt liv. Du börjar tänka på alla i din omgivning som har dött i cancer, och nu kanske du står på tur. ” De första orden vi läkare ger patienter som har cancer påverkar dem resten av livet”, säger Ola Bratt, professor i klinisk cancerepidemiologi vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg. Ola Bratt är en av de ledande auktoriteterna i Sverige inom just prostatacancer. För patienter med lågriskcancer, där så kallad aktiv monitorering väntar, kan man enligt OIa Bratt, snarare vända det till ett glatt budskap: ”Jag har goda besked, de här vävnadsproverna vi tog för två veckor sedan visar ingen cancer som behöver behandlas”, och då sjunker axlarna ner på patienten, ”men vävnadsproverna visar också att cancercellerna inte är farliga nu men vi behöver följa upp dem.” Bara de här två meningarna kan vara skillnaden mellan ett livslångt trauma och en snabb acceptans. Ola Bratt menar att läkaren bör undvika att stämpla cancer i pannan på patienter som med mycket stor sannolikhet inte ens kommer att insjukna. Patienter med mellanriskcancer ställs inför ett helt annat dilemma. Ska de ta bort sin cancer via strålning eller operation? Idag överlämnas det valet i de flesta fall till patienten, som kastar sig på datorn och via Google börjar söka egen kunskap om biverkningar och rehabilitering. Kanske mer exakt vilken behandling som påverkar potens och läckage mest. ”De här beslutet får vi läkare inte överlämna till patienten”, säger Ola Bratt. ”Det är vi som har kunskapen och beslutet ska fattas ihop med patienten.” Samtalet med Ola Bratt blir en resa in i det mesta om prostatacancer som du behöver veta: - Varför PSA är ett osäkert cancerprov? - Vilka nya blodprover är på gång att spåra prostatacancer? - Hur diagnoskedjan förändras nu när magnetröntgen införs? - Om det är dags att ta bort begreppet cancer för de som har Gleeson 6 och idag stämplas som lågriskcancer? - Varför patienter med Gleeson 7 är den svåraste gruppen att ge rätt behandling till? - Varför Ola Bratt är motståndare till oorganiserad PSA-testning (typ att gå till vårdcentralen)? - Varför Ola Bratt fortfarande inte är övertygad om att införa nationell screening i Sverige? - Varför det är motiverat med screening för bröstcancer men inte för prostatacancer? I slutet av poddsamtalet riktar sig Ola Bratt till er lyssnare med två konkreta råd som jag tror att ni har stor nytta av. Prostatacancerpodden programleds av journalisten Henrik Frenkel, med spridd prostatacancer, och Anna Bill Axelsson, överläkare och professor i urologi vid Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Uno var bara 55 år när han fick väldigt ont i ryggen. Först trodde han att det var vanlig träningsvärk. Efter en tid gjorde han på läkarens inrådan ett PSA-prov. Och så på det ytterligare utredningar. Ändå kom beskedet som en chock för både Uno och hans fru Lolo. Elakartad, aggressiv och snabbväxande prostatacancer. Läkaren släckte allt hopp när han sa: ” Om det är så att ni funderar på vad ni ska göra när ni går i pension, sluta planera och göra det nu” Nu åtta år senare sitter Unos fru Lolo Tode Palm i min studio för att berätta om sin bok Kärlek och sorg, om hur det var att följa sin stora kärlek genom alla tunga faser i sjukdomen och fram till det oundvikliga slutet. Lolo är journalist och hon bestämde sig för att både lära sig allt om Unos cancer, men också skriva dagbok under hela sjukdomen. Det är noteringarna vi ska prata om i den här podden. Om att vara närstående och ett stöd när oron för hennes egen framtid lamslog henne. Vem var hon utan Uno? Orkar hon fortsätta jobba? Fixar hon huset på egen hand? Hur ska det gå med ekonomin? De här tankarna fyllde henne med skam. Det var ju inte hon som var dödligt sjuk. Varför uppta tid med att tänka på sig själv? Uno själv ville bara fortsätta leva som vanligt. Spela i sitt band, snickra bord och leda grupper på gymmet. Lolo berättar i podden om hur Unos personlighet förändrades och om de svåra samtalen. Lolo och Uno fick rådet av en kurator att avsätta tid en gång i veckan, för att prata om jobbiga saker. Gärna på en speciell plats i villan, och gärna samma tid. Det blev måndagskvällar efter middagen. De gjorde upp varsin lista med svåra och känsliga frågor. Så betade de av allt det svåra på en timme varje vecka. Resten av tiden var fredad för hoppet om att Uno skulle bli botad och frisk. Till sist hamnade Uno och Lolo ändå i det så kallade brytsamtalet när ingen mer vård fanns att ge. Uno ville inte veta hur lång tid han hade kvar. Men bägge förstod att slutet närmade sig. Jag kan väll säga att det här blev mitt livs svåraste poddsamtal, och jag har gjort många och mycket känsliga. Uno fick leva i knappt fyra år. Jag har samma typ av spridd prostatacancer som Uno. Så frågan som hängde som ett moln i poddstudion. Vill jag verkligen veta allt? Lyssna på ett spännande och berörande samtal om att vara närstående i cancerns skugga.