”Jag vill inte tro att ödet är förutbestämt för någon, speciellt inte svårt sjuka barn.”  Kim Thittioo delar i sitt sommarprat med sig av möten med barn och ungdomar i svåra situationer. Hon berättar om sin väg in i vården, sina erfarenheter under covid-19-pandemin och hur hon arbetar för att ge trygghet och hopp när livet känns som allra mest osäkert.  

“Folk frågar ofta: ‘Hur sparar man i vården?’. Jag önskar det fanns ett enkelt svar, men det gör det inte. Det handlar om vårdplatser, köer, resurser – men framför allt om människor. Och varje beslut påverkar någon. Om vi effektiviserar här, påverkas något där. Säger vi nej till en satsning nu, kanske det hindrar framtida forskning. Säger vi ja, kanske vi inte klarar årets mål. Men just i det svåra ligger också drivkraften. Där finns möjligheten att tänka nytt.”  Alireza Malakuti tar oss med på en personlig resa genom vårdens vardag, utmaningar och möjligheter. Det handlar om ledarskap, kultur och behovet av att bygga broar – mellan siffror och hjärtslag, mellan visioner och verklighet. 

“Plötsligt var det jag som hade ansvaret för mina beslut och deras konsekvenser. Det var inte längre någon som skulle stoppa mig från att göra fel, och det gjorde att jag ibland undrade om jag verkligen gjorde rätt. Osäkerheten fanns där inför alla stora beslut jag tog. Och jag ville verkligen inte göra fel.”  Pontus Hedlund är nyexaminerad sjuksköterska och delar öppet med sig av sina erfarenheter, osäkerheter och insikter från de första två åren i yrket. I sitt program berättar han om utmaningen i att hitta trygghet i rollen, hur det känns att ta ansvar för livsviktig vård, och om vikten av att våga be om hjälp och vara snäll mot sig själv på vägen. 

"Kommer jag att kunna bita i ett äpple igen? Eller en hamburgare åtminstone?"  När Ghanim Ibrahim som ung student råkade ut för en olycka blev det starten på en oväntad resa. Genom egna erfarenheter av vården väcktes ett brinnande intresse för medicinteknik – och en vilja att förändra systemet inifrån. Idag leder han etableringen av en 3D-printingfacilitet på Akademiska sjukhuset, med målet att göra vården mer innovativ, tillgänglig och hållbar. 

“Jag var bra i alla ämnen i skolan. Jag var händig och hade högsta betyg också i slöjd. Det var självklart att jag skulle läsa vidare på universitet och i Uppsala. Samtidigt var jag intresserad av något praktiskt. Därför tyckte jag att kirurg skulle vara ett intressant och passande yrke för mig och så blev det!”  Per Enblad tar oss med på en resa genom sin karriär och berättar om neurokirurgins utveckling, både historiskt och i dagens högspecialiserade vård på Akademiska sjukhuset. I sitt program berättar han om sina personliga erfarenheter, om hjärnkirurgin som hantverk och betydelsen av samarbete, forskning och fokus på patienten i en värld där varje millimeter och beslut kan vara avgörande. 

“Varför ska man gräva i detta då, det finns ju ingen botande eller effektiv bromsande behandling, frågar kanske någon. Svaret är att en utredning alltid ska göras när en diagnos blir till nytta för patienten - när diagnosen ger en förklaring till en problematik. Det är alltid bättre att sätta ord på problem än att behålla dem luddiga och onämnbara, vilket bara skapar mer rädsla.”  Lena Kilander tar oss med till minnes- och geriatrikmottagningens värld. Hon ger förståelse för vad demens och Alzheimers sjukdom innebär, hur utredningar går till och vilken hjälp som finns för patienter och anhöriga. 

“Jag är väldigt stolt över min profession - stolt sjuksköterska och väldigt stolt över att vara specialistsjuksköterska. Jag är säker på att vi behöver fortsätta lyfta omvårdnaden. Med status till vår profession ökar stoltheten. Vi behöver synliggöra omvårdnaden för att kunna arbeta med förbättringar i arbetsmiljön och våra team, och för att bli bättre på att behålla och rekrytera medarbetare. Det är en tuff uppgift vi står inför och den kommer att fortsätta vara tuff.”  Förra året utsågs Pia Stöllman till årets ledare inom omvårdnad av Svensk sjuksköterskeförening. Här berättar hon om sin resa från intensivvårdssjuksköterska till ledare och vad hon har lärt sig längs vägen, varför omvårdnadsfrågorna är så viktiga, och varför hon brinner för att lyfta sjuksköterskeyrket. 

"Frågar någon nu kommer jag att berätta allt."  Så tänkte en ung kvinna för sig själv i väntrummet på gynmottagningen – men frågan kom aldrig. I det här programmet berättar Johanna Belachew, som har en bakgrund som gynekolog och obstetriker, om ett eget misstag i vården som hon aldrig glömmer – och varför frågan om våld kan vara livsavgörande. 

“Ofta känner jag att jag har hunnit med att leva två liv. Mitt första liv, där jag var en blyg och osäker kille som sällan ville göra sin röst hörd. En person som hade stora drömmar om att bli läkare och jobba med att hjälpa människor, men som var helt oförmögen att ens gå till affären utan att någon följde med.”  Cristoffer Eriksson berättar om sin utveckling från ett liv präglat av social fobi och självförakt, till en vardag fylld av ansvar, innovation och förändringsarbete inom vården.  

“Jag önskar att du just nu kunde se mitt ansikte, att du kunde se mina läppar – för då du skulle du ha lättare att höra vad jag säger. Pandemin blev för många med hörselnedsättning ett abrupt uppvaknade. När läpparna försvann bakom munskydden fanns bara den bristfälliga hörseln kvar. Hjärnan fick för få ledtrådar och kunde inte längre pussla ihop samtalet. Då blev det uppenbart hur dålig hörseln faktiskt var.”  Hur mycket av vår gemenskap, vår trygghet och vårt språk bygger egentligen på hörseln? I sitt program berättar Elsa Erixon om arbetet med hörselnedsättning, tinnitus och yrsel – men också om tekniska underverk, förändringens kraft och vad en sten i en älv kan lära oss om livet. 

Säsongspremiär 17 juni. Upplev livet på Akademiska sjukhuset. I vår sommarpodd delar medarbetare från olika verksamheter sina personliga berättelser: Om att befinna sig i händelsernas centrum och i forskningens framkant. Hur det är att hantera det svåra och det okända. Att känna sig utslagen och att hämta kraft igen. Året runt, i vått och torrt, gör vi som jobbar på Akademiska livet bättre. Tillsammans formar vi framtidens vård och gör det omöjliga möjligt. 

“Döden och födseln är så lika, även om de är långt ifrån varandra. Jag brukar försöka ge bilden av ett snöre, som får symbolisera livet.  Och om man lägger ut det på bordet framför sig, sträcker det med ena änden långt ifrån den andra och ser livet så, så befinner sig födseln långt ifrån döden. Men sätter man ihop ändarna så är födsel och död väldigt nära varandra. De påminner om varandra på många sätt.”  Sara Frigell har tidigare arbetat som barnmorska. Idag arbetar hon på palliativt centrum med den vård som ges till patienter och närstående när det inte längre är möjligt att bota en sjukdom, och sjukdomstillståndet förr eller senare kommer att leda till döden. I sitt program reflekterar hon över likheten mellan födelse och död. 

“Jag träffar dagligen veteraner som lider av framför allt posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, vilket är de långvariga konsekvenserna av kriser som de har erfarit eller bevittnat under sina utlandsmissioner i krisområden. Sådana symptom kan uppstå även om man är förberedd och har tränat för att hantera svåra situationer. Vad veteranerna behöver hjälp med är olika och behandlingen anpassas individuellt. Hur länge de vårdas varierar också stort, men ofta pågår vården i flera år.”  Kriser, förberedelse för kriser och krishantering går som en röd tråd genom hela Joel Bramsgårds yrkesliv. Här berättar han både om sitt arbete som kurator och terapeut på Sveriges enda veteranmottagning och om sin roll som chef för krisstödsorganisationen i Region Uppsala. 

“Just nu är ämnet hyrpersonal glödande och rykande hett. Regioner som gått samman mot bemanningsföretag. För visst är vi i opposition? Två fotbollslag som spelar om samma cuppokal? Eller spelar vi egentligen i samma lag?”  Alexandra Eliasson har själv tidigare arbetat som sjuksköterska på ett bemanningsföretag. Här ger hon sitt perspektiv på sjukhusets pågående utfasning av hyrpersonal. 

“Digital spjutspetsteknik lever sida vid sida med verksamheter som fortfarande har pappersbaserad journalhantering, digitala system byggda på 90-talet, personsökare, faxapparater och bruna internpostkuvert. Men digitalisering är inget mål utan ett medel, och digitalisering är inget annat än verksamhetsutveckling där teknikens möjligheter nyttjas på olika sätt. Vi lägger en grund för att verkligen förstå vad det är för problem som ska lösas och för vem. Gör vi rätt från början blir resultatet så mycket bättre.“  Olle Bergdahls program handlar om hur sjukhuset jobbar med digitalisering. Han berättar om hur han, tillsammans med sina kollegor vid enheten för digital utveckling, genom ingenjörsmässiga metoder förenar vår tids största utmaningar med vår tids största möjligheter. 

“I början av min tid på hematologen var det ingen rolig känsla när patienterna fick sina diagnoser och man visste att det knappt fanns några behandlingar att erbjuda. Idag kan vi säga till många att ‘om inte detta fungerar så har vi flera andra alternativ att ta till’. Något vi kanske inte har utvecklat lika mycket är hur vi bedriver vården och var vi bedriver den. Hur kan vi göra för att ge våra patienter en ännu mer tillgänglig vård och på en för dem mer tillgänglig plats än inne på sjukhuset?”  Gun-Marie Jäger berättar om utvecklingen av cancervården och om det arbete som låg bakom att verksamhetsområde blod- och tumörsjukdomar tidigare i år kunde öppna en ny behandlingsmottagning i köpcentrumet Gränbystaden - helt i linje med hur patienterna själva ville ha det. 

“Många känner nog till den tidigare benämningen läkarsekreterare, som idag oftare benämns medicinsk sekreterare eller medicinsk vårdadministratör. Jag måste erkänna att min bild av en läkarsekreterare innan jag kom i kontakt med yrket kanske inte var den mest smickrande. Tänk dig en stereotyp sekreterare i någon gammal film, så kan du nog bilda dig en uppfattning om mina fördomar.”     Ifeanyichukwu Nnamaka Grundberg berättar om varför hon tycker att medicinsk sekreterare är världens roligaste jobb. Hon beskriver en yrkesroll i förändring; det ingår fortfarande mycket administration, men rollen kan även innebära att man, som Ifeanyichukwu, är en del av vårdteamet i akutrummet.  

“Jag tänker på alla gånger jag suttit och tittat på klockan som outhärdligt långsamt tickar ner: patienter med blödningar i hjärnan som orsakar ett allt högre och högre tryck, som till slut gör att patienten blir riktigt dålig. Små barn som kämpar med andningen. Patienter med hjärtarytmier som går fram och tillbaka mellan olika rytmer. Tillfällen när man önskar att helikoptern gick ännu fortare, så att man får lämna över ansvaret.”  Emma Pontén berättar om hur en dag på jobbet kan se ut för en helikopterläkare, om hur teamet jobbar tillsammans i luften som ett vältrimmat lag, där piloterna söker den snabbaste vägen till sjukhuset, medan Emma och sköterskan som är nära patienten gör allt de kan för att öka patientens chanser. 

“Under en period jobbade jag halvtid på reproduktionscentrum och halvtid med aborter. Det blev ibland ett märkligt och rörande möte med livet. På förmiddagen träffade jag kvinnor som grät för att de inte blev gravida. På eftermiddagen träffade jag kvinnor som grät för att de var det. Jag blir både ledsen och arg när folk påstår att aborter används som preventivmetod. Så är det inte. För många – och jag skulle till och med säga de flesta – är beslutet om abort svårt. Ibland svårare än de själva säger. Därför är bemötandet så viktigt. Den som kommer hit ska inte bli dömd eller bedömd, utan lyssnad på och förstådd.”  Ann-Sofi Kullman är barnmorska med snart 50 år i yrket. I sitt program pratar hon om sina erfarenheter och om några av kvinnorna hon mött, som har lärt henne allt hon kan om det som är så viktigt i hennes yrke: lyssnandet, bemötandet och de existentiella frågorna. Det vill säga sådant som man sällan kan läsa sig till och som man egentligen bara kan lära sig i mötet med patienterna.    

“På en dukad operationssal står en stressad kirurg som vill komma igång och operera. ‘Var är urologkonsulten?!’ frågar han. ‘Här är hon’ svarar undersköterskan som visat mig in. Kirurgen tittar på mig, sen ner på min gröna skylt som i versaler säger UNDERSKÖTERSKA, och sen upp på mig igen. ‘Var är urologkonsulten?’ frågar han igen, nu uppenbart irriterad. ‘Det är jag som är här från urologen svarar jag’. Kirurgen höjer rösten ytterligare ‘Jo, det förstod jag, men var är eran läkare?’”  Julia Lundeborg berättar om hur det är att ofta få sin kompetens ifrågasatt som ung undersköterska, men även om hur man trots det kan utvecklas i sin yrkesroll med stöd från sina kollegor. I sitt program vill hon ge en bredare bild av undersköterskeyrket, slå hål på fördomar och inspirera fler undersköterskor till att våga ta plats.